Vändpunkt

Två berättelser om hur allt ändrades.

Intro

Spelas upp från högtalare när konserten drar igång. Går över i en ambient ljudbakgrund med bordun i G och lite mystiska ljud inför nästa låt.

Låt 1 - Lomjansguten

Solospel mandola med mycket reverb och mystisk bordunljudbild.

Jag minns när jag satt där i publiken. Det var folkmusiklinjens julkonsert för två år sen. Jag hade på något sätt missat alla folkmusikkonserter tidigare under terminen. De började spela första låten. Redan efter några toner hade något hänt i mig. Det var ett vemod som gick rakt in i själen.

(Enda låten som jag inte skrivit, nedan exempel på känsla jag vill ha)

Låt 2 - Nyårspolska från Nordbäcksbuan

Munspel -> Lea på fiol + Mandola melodi -> komp - sampling Gagnefsdikt + ev. stomp box. Vill gärna illustrera en eld på något sätt som i denna musikvideo: https://www.youtube.com/watch?v=ObOqq1knVxs

Det var nyårsafton två veckor senare. Jag hade precis tagit mig en mil på mina träskidor. Upp på berget. Snön låg djup. Ibland upp till midjan. Trädens grenar var helt täckta. Svetten rann över min panna när jag kom fram till fäboden. Några timmar senare satt jag med blicken i elden som sprakade. På den här platsen där mina förfäder spenderat så många somrar. Jag var själv, men inte ensam.

Så kom det några toner till mig på mitt munspel, där i midvinternatten. Min första polska.

Låt 3 - Tankar vid Sarbergstjärn

Soloklarinett + bordun/ambience - mycket reverb

Det här är en berättelse om min väg in i folkmusiken. Men det är också en berättelse om hur allt ändrades. De här två resorna kommer för evigt vara sammanlänkade i mig.

21 april, 2024.

Sitter på tåget. Läser en lista i en artikel, som av en slump. Känner igen mig själv i punkt efter punkt efter punkt. Där förändrades allt. Ett före och ett efter.

23 juni, 2024

Det här kommer nog bli en lång resa men det är bra att jag börjat den ändå. Här, vid älskade Sarbergstjärn, känns allt lite lättare och jag känner mig inte så förtvivlat ensam.

Låt 4 - Hem till Sjövik

Mandola + något kompinstrument

Tänk att tid på en plats kan förändra så mycket. När jag började på Sjövik var jag en person. Nu är jag en annan. Men ändå samma på något sätt. Den jag alltid varit. Men nu förstår jag. Förstår varför jag gjorde så där. Varför jag kände sådär. Varför jag känt mig som någon annan, något annat. Livet är inte som en film. Men ändå. Det här är som en film. En sån där film där allt förändras och du kan inte titta på den med samma ögon igen. En plot twist. En vändpunkt. Från dur till moll tillbaka till dur.

Låt 5 - Bäsingeschottis

Fiol + mandolakomp

Jag minns hur jag satt på bryggan vid Bäsingen. Solen sken. Kvällen innan hade jag råkat halka in på ett folkjam. Det var Folkärna folkfest. Jag hade velat det så länge men med lätt panikkänsla insåg jag att vi blev väldigt många fler än de få vänner jag hade frågat. Är det nu de märker att jag är en bluff? Att jag inte har något här att göra? Att jag bara spelat folkmusik sen förra året?

Jag minns hur jag satt på bryggan vid Bäsingen. Solen sken. Jag log när jag tänkte på gårdagskvällen. Jag hade faktiskt kunnat hänga på och bidra med något på jammet. Hade till och med dragit igång en låt. Dit som jag kämpat så mycket för att nå. Jag hade också börjat förstå mig själv. Lyssna på vad jag behöver, inte vad som förväntas. Gå min egen väg. Ta en paus mot en timrad husvägg, och vara okej med det.

Jag minns hur jag satt på bryggan vid Bäsingen. Solen sken. Vattnet var spegelblankt. Det blev en schottis.

Låt 6 - Ny slängpolska

Hugo fiol + mandola melodi och komp.

Så nu är jag här. Nu går jag på musiklinjen. Är jag musiker nu? Det känns konstigt att gå med ett instrument på ryggen efter så många år i en rökluktande anorak. Bluff, står det med stora bokstäver på gitarrfodralet, tänker jag mig i svaga stunder. Vad alla andra är duktiga. Och hälften så gamla som mig. Tänk om jag inte slutat med klarinett där när jag var tolv år. Mamma som verkligen försökte få mig att fortsätta. En påse godis för att gå på orkestern. Men smaken av rörblad i munnen och avsaknad av motivation gjorde sitt. Klarinetten såldes. Jag fortsatte min forspaddlingskarriär.

Mormor fixade fioler till mina kusiner. Jag fortsatte min forspaddlingskarriär. Mina släktingar la stämmor på födelsedagssångerna. Jag fortsatte min forspaddlingskarriär. Mina vänner spelade i band. Jag fortsatte min forspaddlingskarriär.

Sen slutade jag. En lång serie händelser har lett mig hit.

Så nu är jag här. Jag går på musiklinjen. Är jag musiker nu? Det som jag velat så länge. Sökt musikutbildningar, velat, ångrat mig eller inte kommit in.

Nu går jag på musiklinjen. Men hur ska jag orka. Sen allt vänder upp-och-ner känner jag inte igen mig själv. Måste vila för minsta lilla grej. Är så här det kommer vara framöver? Är det här det nya normala. Är det här jag?

Samtidigt som jag kämpar för att hålla mig över ytan så snurrar huvudet av mellandominanter och kadenser, stora terser och polskatakt. Och hur fan skriver man en slängpolska? Tänk om jag skulle våga fråga någon riktig musiker att spela med mig. Det hade ju varit kul.

Låt 7 - Tillförsikt

Miranda sång - Mandola komp + ev. fiol intro/solo

Två berättelser utan slut. Båda är en tydlig vändpunkt i mitt liv. Folkmusiken och självinsikten.

Är jag där jag ska vara? Från friluftsliv till musik till, ja vadå? Var passar nya jag in i livet utanför Sjöviksbubblan. Passar jag in någonstans? Hur ska jag orka?

“Vad gör du nuförtiden?” - frågar någon. Där gör betyder jobbar med. Hur får jag plats i ett samhälle där inte alla får plats? En version av mig kom till Sjövik. En annan går därifrån. En sak vet jag i alla fall. Jag har funnit nåt att ha kvar.